Är Samordnad Individuell Plan (SIP) en lösning för ett komplext system att hantera komplexa behov?
Denna fråga ställer författarna, David Matscheck, Katarina Piuva, Lisbeth Eriksson och Martin Åberg i en artikel som nyligen publicerades i tidskriften Nordic Social Work Research.
Personer som både har psykiska problem och en beroendeproblematik har ofta komplexa behov som innebär att de behöver flera olika hjälpinsatser samtidigt. I Sverige har vi löst detta genom att införa SIP. SIP innebär att kommun och landsting tillsammans ska upprätta en individuell plan. Planen ska göras vid behov av samordning för personer som behöver insatser från både hälso- och sjukvården och socialtjänsten, om personen själv samtycker till det.
I den aktuella artikeln vill författarna ta reda på om samarbetet mellan kommun och landsting fungerar som avsett vid användandet av SIP, vilken typ av samarbete som förordas samt vilka kriterier som avgör om en SIP genomförs. I studien, som ligger till grund för artikeln, har tolv individuella fall med SIP studerats i sex kommuner. Resultatet har analyserats i förhållande till ett regionalt samt lokala samarbetsavtal. Studiens resultat visar på att kriterierna för att använda SIP är oklara och att SIP ofta används för kortsiktig planering och dokumentation istället för planering på lång sikt. Även hur SIP används och hur de olika parterna deltar i planeringen skiljer sig åt, liksom graden av samarbete. Men tidigare studier visar även att strukturen kring SIP utgör en plattform för dialog mellan deltagande parter vilken sannolikt inte hade kommit till stånd utan den.
Författarna ifrågasätter huruvida SIP utgör den bästa formen för samarbete och samordning och föreslår att mer stringenta modeller av fallhantering eller tvärvetenskapliga team eventuellt skulle kunna vara mer effektiva. Författarnas förhoppning med denna explorativa studie har också varit att initiera en diskussion och väcka frågor. En av svårigheterna med att studera SIP för den utvalda gruppen ligger i att varje fall är unikt och att det finns många variationer när både medicinska och sociala aspekter vägs in. Författarna menar att en större kvantitativ studie skulle behöva genomföras för att, om möjligt, ge mer signifikanta svar rörande dessa frågor.