Ny rapport: Samordnade individuella planer (SIP) – en väg till samverkan
Vilka personer får SIP? Hur är SIP utformade? Hur motiveras samverkan och vilken grad av samverkan uppnås? Och hur delaktiga är brukarna? är frågor som David Matscheck, projektledare i socialpsykiatri, ställer i sin nya rapport: Samordnade individuella planer – en väg till samverkan? SIP för personer med komplexa behov.
Personer som både har psykiska problem och en beroendeproblematik har ofta komplexa behov som innebär att de behöver flera olika hjälpinsatser samtidigt. 2009 lagstiftades om två nya krav på samverkan. Dels ska kommuner och landstingspsykiatri upprätta lokala samverkansöverenskommelser, vilket sedan 2013 även gäller för kommuner och landstingens beroendevård, dels ska samordnade individuella planer upprättas för enskilda personer. SIP ska göras vid behov av samordning för personer som har insatser från både hälso- och sjukvården och socialtjänsten, om personen själv samtycker till det.
Tidigare studier visar att en väl uppbyggd struktur är viktig för effektiv samverkan, men att det ändå kan vara svårt att få samverkan att fungera på ett sätt som gagnar individuella brukare.
I den aktuella rapporten undersöker David Matscheck hur SIP tillämpas för personer med missbruk och/eller psykisk ohälsa i fyra kommuner i nordöstra Stockholm. Totalt har 34 akter (SIP-dokument och annan individdokumentation) hos socialtjänsten undersökts, där SIP har upprättats för vuxna personer med missbruk och/eller psykisk ohälsa. Med reservation för att enheterna för socialpsykiatri i två av kommunerna inte deltog i studien, visar resultaten på att tillämpning och även uppföljning av SIP är mycket ojämn, liksom deltagandet från olika myndigheter och vårdinstanser. Däremot framkom att de personer som fick SIP hade komplexa behov som kräver samordning av insatser och samverkan mellan parterna, vilket visar att SIP, när den tillämpades, riktades mot de brukare som avses i lagstiftningen. Behoven rörde sig huvudsakligen om behandling av samtidig psykisk ohälsa och missbruk, fysiska problem samt behov av sysselsättning, boende och försörjning.
Komplexiteten i brukarnas problem motiverade samverkan i sig, men i övrigt var det ofta oklart varför man valde att upprätta en SIP. I likhet med David Matscheck och kollegors tidigare studie ”The Coordinated Individual Plan – is this a solution for complex organizations to handle complex needs?” (Matscheck, Piuva, Eriksson & Åberg 2018), kan SIP utifrån dessa resultat karaktäriseras som en osystematisk form av flerpartsmöte, eller möjligen case coordination, som uppnår en måttlig grad av samverkan kring individuella brukare. Brukarnas roll i denna samverkansform dokumenterades på ett begränsat sätt och förefaller oklar.
David Matscheck rekommenderar att strukturen kring samverkan ses över på såväl regional nivå som kommunal nivå samt att tydligare modeller implementeras för tillämpning av SIP.
